Kort efter att jag slutade blogga förra året så fick jag körtelfeber och fick inte rida på 3 månader (Oktober, November, December) och inte göra någon aktivitet överhuvudtaget. Detta kändes förjävligt samidigt som det var en lättnad. Jag fick inte rida, och det var ungefär då som jag och Amigo hade våra bästa stunder. Men runt omkring var jag hur stressad och fullbokad som helst. Sket i läxor, vänner och andra viktiga saker. Jag åkte till stallet istället, eller var med min dåvarande pojkvän.

 

Under dom tre månaderna så tog min lillasyster över, och det slutade med att jag inte åkte till stallet alls på dagarna. Började vara mer med kompisar, ännu mer med min kille och började lite smått att plugga. Och i slutet av november hände det absolut ofattbara. Jag tappade intresset för hästar helt. Var jättesur på mig själv, insåg verkligen hur jag svek Amigo och jag mådde igentligen inte bra utan honom. Men det insåg jag inte förs än typ Juni månad, detta året. Men började aldrig rida då, utan väntade tills jag fick moppe, då jag kunde ta mig till och från stallet hur mycket jag ville, på egen hand. 

 

Har ridit nu tre dagar i rad (tis, ons, tors) och idag fick han vila. Han är under igångsättning, så tis & ons blev det skritturer. Igår blev det ett skrittpass i paddocken där jag kände lite på honom. Min kompis Lisa var på plats med kameran, då hon bor med mig här hemma denna helgen (tors-sön) och har ett stort intresse av att fota.